Interna spelregler färgar kollegiala samtal inom fritids

Vems ord väger tyngst och vad är det som uttalas och inte när arbetslag samtalar om verksamheten? Det är frågor som Sanna Hedrén har undersökt i sin avhandling om kollegiala samtal på fritidshemmet. 

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är förskollärare i grunden och något jag ofta funderade över var hur olika vi kollegor pratade om barnen och verksamheten, beroende på om samtalen skedde i fikarummet eller under ett arbetslagsmöte. Det här väckte ett intresse kring kollegiala samtal och när jag sedermera fick möjlighet att forska i ämnet fanns det en forskartjänst med inriktning mot fritidshemmet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om kollegiala samtal och det meningsskapande som kan ske däri. Avhandlingen bygger på observationer av kollegiala samtal vid två arbetslag på ett fritidshem med barn och elever från förskoleklass till årskurs 3. Arbetslagen hade själva valt ut mellanmålet som ett arbetsmoment de ville utveckla och som diskussionsunderlag hade de filmat från mellanmålet. Avhandlingens fokus är hur arbetslagen pratar om mellanmålssituationerna, hur relationer inom arbetslaget påverkar samtalet men också hur och varför vissa saker sägs och andra inte.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– De sätter ljuset på hur olika de kollegiala samtalen kan vara beroende på hur arbetslaget ser ut. Faktorer som påverkar exempelvis interaktion och vem som har legitimitet är huruvida arbetsgruppen är väl inarbetad eller inte, utbildningsnivå och erfarenhet. Ett tydligt resultat är att erfarenhet i yrket väger tyngre än en fritidslärarexamen. Trots att båda arbetslagen arbetade på samma fritidshem var deras förutsättningar för kollegiala samtal helt olika. Det ena arbetslaget som hade arbetat tillsammans i många år, beskrev sig själva som en sammansvetsad grupp där alla ”visste” hur arbetet, som för det mesta fungerade ”jättebra”, bäst skulle utföras. Samtalen i den här gruppen fastnade ofta vid i att allt fungerade ”väldigt bra”. Därmed hade gruppen svårt att komma vidare och prata om möjliga sätt att utveckla mellanmålet. Vid flera tillfällen pekade en outbildad och ganska nyanställd medarbetare i arbetslaget på en situation vid mellanmålet som hon menade skulle kunna förbättras. Det här blev utmanande för de övriga i gruppen som reagerade med att socialisera medarbetaren som nyanställd och avfärdade hennes problematisering med att ”detta är saker man får räkna med”.

– Samtalen i det andra arbetslaget kretsade desto mer kring problem. Här var alla överens om att mellanmålet oftast blev alldeles för rörigt och stökigt. Men när det kom till att försöka hitta utvägar, var deltagarna i gruppen inte lika överens längre. Till skillnad från det första arbetslaget fanns det här fler röster som ville bestämma och de hade svårt att enas hur arbetsmomenten ska genomföras och utvecklas. Sammantaget visar min avhandling att sammansättningen i arbetslaget präglar samtalet. Men jag menar att olikheter i ett arbetslag inte ska ses som en brist. Att istället utgå från att alla tänker på olika och vara lyhörd för det kan öppna upp för ett mer konstruktivt sätt att samtala och arbeta tillsammans. En avgörande faktor för en ökad kvalitet i verksamheten är att få tid för reflektion och strukturerade samtal.

Vad överraskade dig?

– Framför allt hur olika de båda arbetslagens samtal var. De jobbade trots allt på samma skola, med samma barn och elever.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att verksamma arbetslag inom skolan kan ha det. Men även rektorer och skolledare då avhandling belyser vikten av att få tid till samtal och eftertanke.

Susanne Sawander