Lite utrymme för längre skapandeprocesser i förskoleateljén 

Den svenska förskoleateljén är mer styrd av rutiner och en målinriktad läroplan än förlagan från Reggio Emilia. Det sätter stopp för möjligheten att få vara i en längre skapandeprocess, konstaterar Yvonne Lindh.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är intresserad av bild och konst, och har en konstutbildning med mig in i förskolläraryrket. Under de 25 år som jag har jobbat som förskollärare har jag försökt skapa ateljéer och arbeta med bildskapande på de ställen som jag har varit på. Jag har också studerat till bildpedagog, vilket resulterade i att jag började jobba på högskolan. Så det är både ett förskollärarperspektiv och ett bildpedagogperspektiv som kommer fram i avhandlingen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur skapande bildverksamhet formas och genomförs i några utvalda förskoleateljéer i Mellansverige. Jag har gjort fältstudier och filmat i ateljéerna. Forskningen består av tre delar, hur lärare introducerar och iscensätter estetiska lärprocesser i ateljén, hur barnens arbeten och strategier svarar mot lärarnas iscensättning, och slutligen om själva ateljén som rum har någon betydelse för att det ska kunna ske estetiska lärprocesser. Med hjälp av de här faktorerna försöker jag få en samlad bild av arbetet i förskoleateljén.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag har tittat på hur mycket förskollärarna styr över aktiviteterna, och där har jag kunnat se att de tillämpar alltifrån tydlig styrning till friare guidning, så det skiljer sig åt. Det finns fyra lärandebegrepp som man brukar använda i estetisk verksamhet, om, i, med och genom konsten. Jag använder de begreppen som analysraster för att se vad barnen har fått med sig i aktiviteterna. Där kunde jag se att de olika begreppen identifieras i aktiviteterna med skilda resultat.

– När det gäller barnen så gör de ofta som förskollärarna säger, men det händer att de också har egna strategier. De kan ta egna beslut och göra på ett annat sätt än vad förskollärarna tänkt, eftersom det ofta är så hårt styrda aktiviteter eller eftersom det som förskollärarna presenterar kanske är för svårt. Barnens tillgänglighet till material och ateljén varierar beroende på förskollärarens kontroll. Jag kan konstatera att det kompetenta barnet som vi pratar så mycket om idag, skulle kunna frodas i de här ateljéerna, men synen på det kompetenta barnet både varierar och saknas mer i förskollärarnas förhållningssätt än vad jag trodde.

– Ett annat resultat handlar om det som jag tycker att en ateljé eller en verkstad i bildskapande aktiviteter ska vara, en experimentell verkstad där det ska kunna hända roliga saker, där man ska kunna vara i en skapandeprocess länge och få uttrycka olika saker. Det ser jag inte riktigt och det kan bero på en mängd olika saker. Förskolan är ganska styrd av rutiner och det kan sätta stopp för möjligheten att få vara i en längre skapandeprocess.

Vad överraskade dig?

– Att man inte tar mer vara på barnens egna idéer, utan att förskollärarna håller fast vid sin egen planering när de gör en planerad aktivitet. Man vågar inte riktigt lämna över till barnen när de hamnar i en skapandeprocess. Förskoleateljén kommer från Reggio Emilia-filosofin, där man arbetar efter projektplaner i aktuella teman eller projekt, och där man talar mycket om experimentella processer, som kan liknas vid ett omvälvande vulkanutbrott. Det är kanske lite för vildsint och kaotisk för den svenska förskolan och för den strikt målinriktade läroplanen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla förskollärare, framför allt de som är intresserade av, och arbetar med, estetiska lärprocesser. Det här går att översätta till andra estetiska uttryck än bildskapande. Jag hoppas också att de förskollärare som vidareutbildar sig till ateljerista kan ha nytta av min avhandling.

Åsa Lasson