Musiklärare saknar yrkesspråk

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Som musiklärare har jag alltid varit intresserad av vad som är musikalisk kvalitet, hur den värderas och hur vi lärare gör för att utveckla den. I musiken handlar det här sällan om objektiv fakta utan om värderingar. Själv arbetar jag med kör där dirigenten har en central roll. Jag ville veta hur lärare som jobbar med ensembler resonerar kring de här begreppen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om vilka kvalitetsuppfattningar som musiklärare som arbetar med pop- och rockensembler i gymnasieskolan ger uttryck för i samtal med kollegor. Jag har samlat lärare som undervisar i ensembler på fyra olika skolor i fyra olika kommuner och visat dem videofilmer på andra skolensembler med elever som de inte känner. Syftet var att skapa ett sammanhang för ett kollegialt samtal om vad de såg och hörde. Vad man säger och värderar är ju kopplat till sammanhang, kunskap och traditioner. En av mina frågeställningar var att se om det fanns någon tradition i den här typen av samtal mellan lärare.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att musiklärare saknar ett ämnesdidaktiskt yrkesspråk. Min studie visar att samtalen mellan kollegor inte kräver något yrkeskunnande. Musiklärargrupperna som studerats har inte använt några yrkestermer och i liten utsträckning talat om sådant som kräver musikalisk fackkompetens. I stället håller samtalen sig på en vardagsnivå som vem som helst skulle kunna klara. Musiklärarna samtalar väldigt lite med varandra om den klingande musiken, om hur det låter. Även om lärare ibland kommenterar hur det låter leder dessa kommentarer sällan till vidare samtal, vilket tyder på att det inte finns någon pågående diskussion i frågan. Elevernas fysiska uttryck var däremot något som de flesta lärare kommenterade och ville diskutera. Här talades det mycket om elevernas självständiga val i musicerandet, deras engagemang och spelglädje. Hantverksskicklighet och spelförmåga kommenterades också om än inte i lika hög grad. Kommunikationen inom ensemblen diskuterades i mindre utsträckning. Hårdrockarna fick mest uppskattning eftersom de hade ett stort engagemang och fysiskt uttryck och underförstått hade lärt sig spela på egen hand. Faktum är att lärarna vid väldigt få tillfällen talade om aktiva lärarinsatser som något positivt. Man kan ju bara spekulera i orsakerna men jag tror att detta beror dels på att det i lärarutbildningen finns en tradition att lärare ska sträva efter att överge rollen som expert, dels på den tradition som omgärdar popen och rocken. Det är musikformer som bygger på känsla, engagemang, rebellanda och där musikerna ofta är självlärda. I kursplanen står det heller inget om att musiklärare ska tala om musiken. Mot denna bakgrund gör musiklärarna förstås helt rätt, men det kan bli svårt att försvara musiken som skolämne om man inte utvecklar en vana att tala om sådant som är specifikt för musik, nämligen det klingande resultatet.

Vad överraskade dig?

– Ja, jag mötte mina egna fördomar! Under alla mina 23 år som musiklärare har jag haft en ganska inskränkt syn på vad musik är för något eftersom jag hittills trott att musik bara är det som låter. I mötet med de här lärarna har jag insett att musik till stor del också är en visuell upplevelse.

Vem har nytta av dina resultat?

– Musiklärarutbildare och musiklärare i första hand men även skolledare. Utan ett professionellt språk och samtal är det svårt att utveckla den ämnesspecifika kvaliteten. För att få till det måste man jobba aktivt mellan regioner och över skolgränser. Facket har också en roll eftersom de kan stimulera till den här typen av samtal.