Svårigheter med Matematiklyftet

Publicerad:2020-02-07

Skribent:Robert Gres

**Veronica Sülau. Foto: Emelie Asplund**

När lärare möter nationell kompetensutveckling som Matematiklyftet uppstår både spänningar och osäkerhet. Veronica Sülau efterlyser mer flexibilitet i styrda fortbildningar.

Vad händer när ett nationellt kompetensutvecklingsprogram som Matematiklyftet landar i verkligheten, när tusentals lärare och skolor ska anpassa sig till en centralt styrd utbildningsinsats?

Som tidigare aktiv lärare i matematik och NO i grundskolan har Veronica Sülau själv deltagit i en rad olika fortbildningsprogram. Men det var först när hon utbildade sig till speciallärare och fick tillfälle att arbeta operativt med kompetensutveckling som hon insåg hur komplex fortbildning är – både vad gäller organisering och genomförande, men även i rollen som mottagare.

I höstas disputerade hon med avhandlingen Vad händer i lärares kollegiala samtalspraktik? som undersökt vad som hände när Matematiklyftet genomfördes i fyra skolor med samma huvudman, och med totalt 40 matematiklärare.

– Hela 76 procent av Sveriges matematiklärare har deltagit i Matematiklyftet. Jag ville undersöka hur det blir när en så styrd fortbildning möter den lokala verksamheten, säger Veronica Sülau.

Hennes resultat visar hur lärarna försöker anpassa sig efter Matematiklyftets struktur och upplägg, men att de ibland väljer bort uppgifter som de inte upplever som relevanta eller meningsfulla.

– Även om lärarna hade väl underbyggda argument för ändringarna så var de ändå oroliga för att ”göra fel” eller ”fuska”.

Veronica Sülau blev förvånad över att lärarna inte litade mer på sin professionalitet, utan ofta uttryckte osäkerhet. Hon menar att lärarna vid flera tillfällen uttryckte osäkerhet kring huruvida de gjorde rätt i förhållande till Matematiklyftet.

– Trots väl underbyggda argument ifrågasatte de sin egen professionella kunskap.

För att tillmötesgå lärarnas önskemål genomförde skolornas huvudman vissa förändringar under de två år som Matematiklyftet genomfördes. Lärarna ville exempelvis inte resa mellan olika skolor för de kollegiala träffarna.

– Men det blev inte heller särskilt bra, eftersom delar av det kollegiala utbytet, vilket var en stor del av Matematiklyftet, delvis gick förlorat när färre lärare ingick i grupperna, säger Veronica Sülau.

En annan anpassning som lärarna försökte göra var att föra de kollegiala samtalen i ett 1–9-perspektiv, i stället för i de årskursgrupper som Matematiklyftet var uppbyggt utifrån. Men eftersom innehållet i Matematiklyftet ibland skilde sig mellan årskursgrupper, fick det som konsekvens att lärarna inte förstod varandras reflektioner.

Den bild som framträder i Veronica Sülaus forskning är att när styrd kompetensutveckling möter lokala förhållanden uppstår både spänningar och osäkerhet. I synnerhet om skolorna redan har utarbetade strukturer för fortbildning. Att göra anpassningar får också konsekvenser för vilka möjligheter som ges för utveckling.

– Min slutsats är att det måste finnas en större flexibilitet i styrda kompetensutvecklingsinsatser.

Av Susanne Sawander

Foto Emelie Asplund

LÄRARPANELENS MOTIVERING:

Spännande avhandling med hög igenkänning för lärare som genomgått fortbildningsinsatser. Veronica Sülau har identifierat kritiska aspekter kring hur insatser genomförs. Hon påvisar lärarnas professionalitet; deltagarna kan själva utforma strukturer och knyta an till egna erfarenheter och kunskaper, och de klarar utvecklingsarbetet lika bra utan handledare – förutsatt att relevanta verktyg ges.

Namn: Veronica Sülau. Född: 1975, bor i Vänersborg.

Avhandling: Vad händer i lärares kollegiala samtalspraktik? En studie av mötet mellan en nationell kompetensutvecklingsinsats och en lokal fortbildningspraktik.

Disputerade: 2019-10-11 vid Göteborgs universitet

Bakgrund: Grundskollärare, lärare i matematik och NO i årskurs 1–7, speciallärare i matematik och svenska. Arbetar i dag som forskare och utvecklingsledare på Didaktikcentrum AB.

LÄS MER OM LÄRARPANELEN OCH DERAS VAL AV SKOLPORTENS FAVORIT HÄR