Allt större besparingskrav på skolorna plågar rektorerna
ÄR DU PRENUMERANT? Läs hela senaste numret digitalt i din dator – nu med ett ännu bättre gränssnitt! För att läsa digitala Skolporten i din smarta telefon eller surfplatta, ladda ner Skolporten i App Store eller Google Play! Inte redan prenumerant? PROVA-PÅ-PRIS: 2 nr/99 kr!Fri läsning av hela arkivet ingår som prenumerant! I stället för skärpta lagkrav på huvudmännen kom hans lösningsförslag därför att handla om dialog och utbildning – ett nationellt utbildningsprogram som skulle ge politiker, förvaltning, skolchefer, rektorer och lärare en gemensam syn på skolans uppdrag. – Utbildning kan förändra både kunskaper och attityder. Hittills är det enda som har hänt att Skolverket har gjort ett utbildningspaket för skolpolitiker, men betänkandet har också lett till att man talar mer om styrkedjan. Det kan leda till att man tänker bättre kring de här frågorna. SJÄLV MENAR OLOF Johansson att skollagen ger rektorerna en stor makt över sin egen organisation, men att många inte utnyttjar den. I Rektorn och styrkedjan hade till exempel två tredjedelar av de tillfrågade rektorerna inte gjort några organisatoriska förändringar, trots att det förmodligen vore nödvändigt för att minska deras arbetsbörda. – När jag gjorde utredningen frågade jag många intressenter om skollagen behövde ändras. De var ganska överens om att vi redan hade den skollag som vi behövde – det gällde bara att tillämpa den, säger han. I spartider menar han att det är särskilt viktigt att rektor använder sin makt att fördela om resurser efter elevernas förutsättningar och behov, eftersom det ofta är stödinsatserna som får stryka på foten. Samma sak gäller också huvudmännen. Olof Johansson pekar på en granskning av Skolinspektionen från 2014, som visade att nästan hälften av kommunerna behövde utveckla sitt resursfördelningssystem. I vissa fall var omfördelningarna så små att de knappast hade någon effekt alls. VAD SKA DÅ rektorerna göra när pengarna från huvudmannen inte räcker till? I teorin skulle de kunna spräcka budgeten med hänvisning till skollagens krav, menar Olof Johansson. Men i praktiken skulle de snarare riskera att få sparken. – Skollagen anger bara vilken verksamhet som ska finnas, inte vilken kvalitet den ska hålla eller vad den ska kosta. Därför är det väldigt svårt för rektor, som är en kommunal tjänsteman, att göra något annat än att lyda kommunen, säger han. Denna dubbla styrning, som innebär att staten anger målen medan kommunerna tilldelar resurserna, har tillsammans med kommunernas skilda ekonomiska förutsättningar framförts som argument för att skolan bör återförstatligas. I januariöverenskommelsen har politikerna också bestämt att ett beslutsunderlag för ett statligt huvudmannaskap ska tas fram. MEN PER-ARNE Andersson, som är chef på avdelningen för utbildning och arbetsmarknad på SKL, tror inte att det är självklart att staten skulle ha råd att lägga mer pengar på skolan än kommunerna. Han menar att problemet med den dubbla styrningen snarare är att den statliga regleringen av skolan ökar – till exempel genom det nya kravet på att varje kommun måste utse en skolchef – medan många kommuner har stora ekonomiska utmaningar. I stället tycker han att huvudmän, rektorer och lärare borde få större frihet att prioritera själva. – Ökade krav leder ofta till ett behov av mer pengar. Men man måste också vara öppen med de besparingar som faktiskt sker. Transparenta diskussioner om hur resurserna används kan leda till rationaliseringar som inte upplevs som försämringar, säger Per-Arne Andersson. Som ett exempel nämner han Blommensbergsskolan i Stockholm, där organisatoriska förändringar och ett hälsofrämjande arbete ledde till att sjukskrivningarna sjönk från 5,6 till 1,5 procent på fyra år. Det gjorde att man kunde spara stora pengar på vikarie- och sjuklöner. – Trots årliga effektiviseringskrav har lärartätheten i Sverige ökat sedan 1980-talet och är fortfarande hög i ett internationellt perspektiv. Det visar att man trots allt har lyckats göra rationaliseringar. ETT ANNAT UTSLAG av statens ökade styrning är den allt större floran av riktade statsbidrag, menar Per-Arne Andersson. Han hänvisar till en granskning av Riksrevisionen från 2017, som visar att bidragen försvårar kommunernas planering, kräver extra administration och leder till satsningar på områden som ger bidrag snarare än på de egna behoven. Bidragen gynnar också stora kommuner, som har mer resurser att söka. I februari visade dessutom Tankesmedjan Balans att det nya bidraget för en likvärdig skola, som bara ska ges till kommuner som inte samtidigt drar ner på sina egna skolkostnader, på flera håll har använts för att täppa till hål i kommunernas budgetar. – Det finns ett 60-tal statsbidrag för skolan, som är ett elände för kommunerna att hålla reda på. Om staten vill satsa så mycket borde det gå att göra på ett smartare sätt, säger Per-Arne Andersson på SKL. SKOLCHEFEN KATARINA Ståhlkrantz, som i januari disputerade vid Linnéuniversitetet om synen på rektors pedagogiska ledarskap i statliga policydokument, menar att även själva begreppet ”pedagogiskt ledarskap” kan ses som en del av den statliga styrningen. Genom att fylla det med olika innebörder pekar staten ut vad som är viktigt i rektors uppdrag. – När man initierade Rektorslyftet och pratade om den effektiva, framgångsrika och instruktiva ledaren, så var det ett sätt att beskriva hur man ville styra svensk skola: Verksamheten skulle vara ekonomisk, resultatinriktad och fokusera på undervisningen, säger Katarina Ståhlkrantz. Genom att följa begreppets användning över tid har hon kunnat se hur rektorerna har fått ett allt större ansvar: juridiskt, ekonomiskt, resultatmässigt och nu senast även för undervisningen. Det kan delvis förklaras med att staten har ökat sitt ansvarsutkrävande för att kompensera för 1990-talets decentralisering av skolan. – Rektorsuppdraget har blivit mer komplext och ifrågasatt. Men det är för enkelt att säga att det bara beror på decentraliseringen. Påverkan kommer från många olika håll: internationella trender och New public management, som bland annat innebär resultatstyrning och en ökad juridifikation. Samtidigt har hon sett att tidsbrist och för mycket administration har betraktats som ett hinder för rektorernas pedagogiska ledarskap ända sedan 1950-talet. Det problemet skulle knappast försvinna om skolan återförstatligades, tror hon, även om vi kanske skulle få se ett annat slags statlig styrning, som byggde på exempelvis åtlydnad av regler. EN KONSEKVENS AV att det pedagogiska ledarskapet används som en statlig policy, menar Katarina Ståhlkrantz, är att begreppet aldrig kan få en entydig definition. Därför blir det nästan omöjligt för rektorerna att veta vilka förväntningar de ska leva upp till. – Paradoxalt nog ger det samtidigt rektorerna både frihet och handlingsutrymme – trots alla kraven, säger Katarina Ståhlkrantz. I utredningen Rektorn och styrkedjan kunde Olof Johansson se att rektorerna faktiskt tolkade pedagogiskt ledarskap på väldigt olika sätt. Själv menar han att ledarskapet kan utövas antingen direkt, genom klassrumsbesök och pedagogiska samtal, eller indirekt, genom att rektor skapar förutsättningar för ett kollektivt lärande och en gynnsam skolkultur. Han pekar på den amerikanske skolforskaren Wayne Hoy, som har visat att ”akademisk optimism” – ömsesidig tillit och en kollektiv tilltro till skolans förmåga att få alla elever att lära sig – kan ha en nästan lika stor effekt på elevernas studieresultat som deras socioekonomiska bakgrund. – I skolor med bra resultat har rektorer och lärare troligen gemensamt skapat ett pedagogiskt klimat som leder till det. Rektorerna måste intressera sig för vad som händer på skolan, säger Olof Johansson. Fakta/Pedagogiskt ledarskap Begreppet ”pedagogiskt ledarskap” saknar en entydig definition och har inte någon direkt motsvarighet i internationell forskning. Men enligt de flesta definitionerna handlar det om att leda undervisning och skapa goda lärandemiljöer i syfte att uppnå målen i läroplanen. På senare år har begreppet även kommit att omfatta lärares ledarskap. Skolchefen som vakthund Enligt en lagändring från 2018 ska huvudmannen utse en eller flera skolchefer med uppgift att se till att den egna skolverksamheten följer föreskrifterna. I praktiken blir skolchefen alltså statens förlängda arm, som ska kontrollera att kommunen och rektorerna fullgör sitt statliga uppdrag. Vilka effekter lagändringen har fått är för tidigt att säga. Av Staffan EngIllustration Sam Brewster
