Läsning 2.0

Publicerad:2019-02-11

Uppdaterad:2019-03-18

Skribent:Robert Gres

Erbjuds elever med läs- och skrivsvårigheter verkligen den hjälp de behöver för att lockas in i läsningen? Från och med den 1 juli blir skolorna skyldiga att kartlägga elevernas språkliga förmågor redan från förskoleklassen. Det kommer också att ställas högre krav på utredningar, insatser och uppföljningar för barn som inte når upp till kunskapskraven i de lägre årskurserna.

De nya reglerna är en del av den så kallade läsa-skriva-räkna- garantin, som ska se till att barn med svårigheter får rätt hjälp i tid. Flera rapporter från Skolverket och Skolinspektionen visar nämligen att stödet ofta brister och sätts in för sent. Samtidigt vittnar 2015 års PISA-undersökning om att nästan var femte svensk 15-åring saknar grundläggande läskunskaper. – I Sverige har vi segat så att huvuddelen av insatserna sker först under högstadieåren. Då är de mycket mer energikrävande och ger sannolikt sämre utdelning, säger Mats Myrberg, som är professor emeritus i specialpedagogik vid KTH. I sin kunskapsöversikt om dyslexi för Vetenskapsrådet från år 2007 redogjorde han för flera studier som visar att tidiga insatser – gärna redan i förskolan – gynnar barnens läs- och skrivutveckling. De barn som inte får hjälp kommer däremot att läsa mindre och få ett mindre ordförråd, vilket gör att gapet mot de andra eleverna bara växer. En av de mest kända interventionsstudierna gjordes på 1990-talet av den amerikanska psykologen Frank Vellutino, som följde nära 200 barn från förskoleklassen till fyran. Med ett träningsprogram lyckades han reducera andelen elever med bestående läs- och skrivsvårigheter från förväntade 9 till 1,5 procent. – Det är ungefär vad man kan förvänta sig i Sverige också. Det finns ett eller två barn på hundra där inte ens den bästa pedagogiken hjälper, säger Mats Myrberg. Exakt hur undervisningen ska gå till är däremot svårare att säga. År 2014 gick Statens beredning för medicinsk utvärdering igenom 17 000 internationella artiklar för att ta reda på vilka undervisningsmetoder som har en dokumenterad effekt på dyslexi. Svenska dyslexiföreningens ordförande, Christina Hellman, lektor i lingvistik vid Stockholms universitet, var med i den expertgrupp som gjorde översikten. – Den enda metoden som gav utslag var en systematisk träning av sambandet mellan språkljud och bokstäver, där man arbetar från grunden och bygger större enheter, säger hon. De andra metoderna var så otillräckligt utvärderade att det inte gick att ta ställning till dem. Därför menar hon att det behövs fler svenska studier som långsiktigt utvärderar olika metoder. De interventionsstudier som har gjorts av Ulrika Wolff vid Göteborgs universitet och Linda Fälth vid Linnéuniversitetet tyder i alla fall på att det krävs en bred träning som omfattar både ljudförståelse, lästeknik och ordförråd. Men Christina Hellman skulle också vilja se en förstärkt och mer verksamhetsorienterad undervisning om läs- och skrivinlärning – inklusive hinder för inlärningen – på lärarutbildningarna, samt en kontinuerlig fortbildningsinsats för lärare inom området specialpedagogik. I dag är hennes intryck att kunskapen på skolorna är väldigt ojämn. – Skolverket ger inte någon vägledning om vad anpassningar inom klassrummets ram innebär. Det är problematiskt att man lämnar över till lärarna själva att tolka direktiven i skollagen, säger Christina Hellman. Mats Myrberg håller med om att den svenska lärarutbildningen ger alldeles för dålig kunskap om läs- och skrivpedagogik, och så har det varit ända sedan 1990-talet. – Fler undervisningstimmar och mer handledd praktik är en grundbult för läs- och skrivgaranti, säger han. Vad är det då som lärarna behöver kunna? En grundläggande insikt är enligt Mats Myrberg att barnens fonologiska medvetenhet – det vill säga förmågan att uppfatta språkljud – påverkar deras läs- och skrivutveckling. Den förmågan kan tränas upp, men träningen ger bara god effekt fram till nio- eller tioårsåldern. Det är också viktigt att förstå hur talspråket förhåller sig till skriftspråket, menar han. Många lärare är till exempel omedvetna om att svensk stavning inte bara tar hänsyn till hur orden låter, utan också vilka betydelsedelar som de är uppbyggda av. Det är därför som ”högt” stavas med g som i ”hög”, trots att vi egentligen säger ”höckt”. – Det har stor betydelse för att vi ska få upp läsflytet: Om man ska läsa textremsan på tv så hinner man inte ljuda bokstav för bokstav, utan man måste använda betydelsedelarna som bas. Men i Sverige är det få lärare som undervisar sina elever om sådana praktiska lässtrategier. Själv menar Mats Myrberg att lärarnas praktiska yrkesskicklighet och förmåga att hitta texter med personlig relevans för eleverna är avgörande. Det var en av slutsatserna i det så kallade konsensusprojektet från början av 2000-talet, där han undersökte vad forskare av olika skolor faktiskt var överens om. – Vilken metodskola man företräder har mindre betydelse. Den duktiga läraren har ett helt register med metoder och kan arbeta med olika elever, beroende på deras förutsättningar, säger han. I sin litteraturöversikt från 2014 konstaterade Statens beredning för medicinsk utvärdering också att inte ett enda av de drygt 50 olika dyslexitester som användes i svenska skolor var vetenskapligt utvärderat. Här tycker Christina Hellman att Skolverket borde utvärdera och utfärda rekommendationer om de screening och diagnosinstrument som används, i stället för att lämpa över hela ansvaret på marknaden. – Det finns evidensbaserade testinstrument, men många skolor använder dem inte. Jag tycker att det är märkligt att en så viktig del av skolarbetet överlämnas till privata aktörer, säger Christina Hellman. En av dem som försöker införa mer forskningsbaserade tester är Anna Fouganthine, som är kursledare på utbildningsföretaget Inläsningstjänst och lektor i pedagogik på Linnéuniversitetet. Tillsammans med Christer Jacobson har hon skapat appen Fonologia, som gör det möjligt att undersöka den fonologiska förmågan hos 8-åringar till vuxna, normerat utifrån ett svenskt genomsnitt. Appen bygger på tester som hon själv använde i sin avhandling från 2012, där hon undersökte hur barn med dyslexi födda 1980 hade klarat sig i det svenska utbildningssystemet. Resultatet var nedslående: Stödinsatserna i skolan verkade inte ha haft någon effekt alls. – Det största problemet var att barnen inte blev uppmärksammade. De hade det svårt, men de fick inte någon förklaring till varför de hade det svårt, säger hon. I dag menar Anna Fouganthine att skolorna har blivit bättre på att uppmärksamma problemet, men att åtgärderna fortfarande brister. Det handlar inte bara om lästräningen – lärarna måste också bli bättre på att använda visuellt stöd och assisterande tekniker, så att de barn som inte övervinner sina läs- och skrivsvårigheter ändå klarar skolan. – Dyslektiska barn är ofta visuellt begåvade och kan tolka mycket utifrån bilder. På universitetet har föreläsningarna nästan alltid stöd av figurer och diagram, men så är det inte i grundskolan, säger hon. Enligt Anna Fouganthine är det avgörande att den assisterande tekniken kommer in tidigt och som en naturlig del av undervisningen. Det ska vara lika accepterat att lära sig genom att lyssna som genom att läsa – det viktiga är att barnen lär sig. – Barnen måste få lyckas för att behålla motivationen, annars blir det en negativ spiral. Det sämsta skolan kan göra är att döda glädjen att lära sig. Det är det första som vi måste stoppa. I grund och botten handlar det om att se de enskilda eleverna bakom gruppen, menar hon. Tyst läsning gynnar till exempel de barn som redan kan läsa, men inte dem som fortfarande tragglar med alfabetet. – Det är viktigt att läraren är med och korrigerar när eleverna läser, så att de inte sitter själva och gissar. Då kan de befästa en ineffektiv lässtrategi i tidiga år, som är mycket svår att lära om senare. På senare år tycker Anna Fouganthine att dyslexi har hamnat lite i skymundan bakom bokstavsdiagnoser och andra problem, trots att det är en av våra vanligaste funktionsnedsättningar. Hon tycker också att en för stor del av den pedagogiska forskningen handlar om att problematisera specialpedagogiken i ett filosofiskt perspektiv i stället för att ta reda på vad som hjälper barnen. Själv tror hon att det är ett arv från 1970- och 1980-talen, då många debattörer hävdade att alla läs- och skrivsvårigheter var pedagogikens fel – trots att det starka inslaget av ärftlighet har varit känt i mer än 60 år. I sin kunskapsöversikt från år 2007 varnade Mats Myrberg för de många missuppfattningar som omger dyslexi, och i dag tror han att den gamla myten om att läs- och skrivsvårigheter saknar biologiska förklaringar kan få nytt liv på grund av boken The dyslexia debate från 2014, där den välrenommerade psykologen Elena Grigorenko vill avskaffa dyslexi som begrepp. – Men det hon säger är inte att svårigheterna saknar biologisk bas, utan att begreppet dyslexi är överflödigt, eftersom det inte finns någon tydlig gräns mellan dyslexi och andra läs- och skrivproblem. Det har hon helt rätt i: Läs- och skrivsvårigheter är inte en sjukdom, utan en funktionsnedsättning som beror på både arv och miljö. Läs mer:Measures that matter. Facilitating literacy through targeted instruction and assistive technology, avhandling, Thomas Nordström, Linnéuniversitetet 2018. Dyslexi genom livet. Ett utvecklingsperspektiv på läs- och skrivsvårigheter, avhandling, Anna Fouganthine, Stockholms universitet 2012. The use of interventions for promoting reading development among struggling readers, avhandling, Linda Fälth, Linnéuniversitetet 2013.

Fakta/Läsa- skriva-räkna-garantin De nya bestämmelserna i skollagen, som införs 1 juli 2019, innebär att elever från förskoleklassen till trean som inte klarar kunskapskraven måste genomgå en särskild bedömning och vid behov få stödinsatser. Insatserna ska följas upp och ske i samråd med specialpedagoger, och resultatet ska meddelas till mottagande lärare. Nytt är också att materialen Hitta språket och Hitta matematiken ska användas för att testa barnens språkliga och matematiska förmågor redan i förskoleklassen. Huvudmännen ansvarar för att det finns tillräckliga resurser för att genomföra garantin. Samtidigt har Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten fått i uppdrag att ge skolorna fortbildning och stöd. Läs mer på Skolverkets webbplatsFakta/Dyslexins biologiska bas De biologiska mekanismerna bakom dyslexi är ännu oklara. Någon enskild gen som kan förklara dess uppkomst finns inte. Däremot har forskarna identifierat ett tjugotal riskgener. Mer än hälften har upptäckts av professor Juha Kere vid Karolinska institutet. Hans forskarlag har visat att flera av dem påverkar små utskott på nervcellerna, som har betydelse för hjärnans signalsystem. Antagligen handlar det om flera sorters genetiskt inflytande, som på olika sätt påverkar ordavkodning och förståelse. Det gör dyslexi till en funktionsnedsättning som varierar i grad, inte en sjukdom man har eller inte har. Forskarna hoppas att den genetiska kunskapen på sikt ska leda till lättare upptäckt och bättre behandling vid dyslexi. Fakta/Bornholmsmodellen I den kända Bornholmsstudien från 1980-talet visade psykologiprofessorn Ingvar Lundberg att det går att utveckla barns fonologiska medvetenhet med hjälp av språklekar i förskoleklassen, till exempel genom att lyssna efter ljud och leka med rim och ramsor. Programmet ledde till en normal läs- och skrivutveckling för fyra av fem barn med risk för dyslexi.

Av Staffan EngIllustration Malin KoortArtikeln är publicerad i Skolporten nummer 1/2019

Tema: Dyslexi Inte redan prenumerant? Missa inte kampanjpriset: 2 nr av Skolporten för prova-på-priset 99 kr! PrenumereraNYHET! Nu kan du även köpa digitala lösnummer av Skolporten i App Store eller Google Play!

Dyslexi Styrdokument Läsning Litteracitet

Forskningsbevakningen presenteras i samarbete med