Komplex process för elever med grav synnedsättning

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har följt en person privat som gick igenom en snarlik process för att få tillgång till hjälpmedel. Jag arbetade också en tid i en koncern som är knuten till till Synskadades riksförbund.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur barn med grav synnedsättning får tillgång till och använder datortekniska hjälpmedel, hemma och i skolan. Det är en komplicerad process som både är utdragen i tid och rum, och som innefattar en rad olika organisationer, och personer. Syncentralerna gör en behovsbedömning och förskriver hjälpmedlen. Bara det är i sig en komplicerad process. Men sedan ska barnen också lära sig att använda hjälpmedlen . Hemma hjälper föräldrarna till, och i skolan finns speciella stödpersoner för barnet som bland annat hjälper till med tekniken. De datortekniska hjälpmedlen är också i sig väldigt komplexa, så personer som är lite allmänt datakunniga kan sällan hjälpa till eftersom hjälpmedlen är avancerade och annorlunda. Jag har bland annat undersökt vad som underlättar eller försvårar för barnen i den här processen och hur samordningen mellan de inblandade organisationerna och personerna ser ut.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att förskrivningen av de datortekniska hjälpmedlen och användningen av dem inte kan betraktas som separata delar utan måste ses som en helhet. Förmedlingsprocessen består av tre projekt kan man säga, att lära sig, bli socialt delaktig och att bli självständig. Alla de här tre måste rymmas och tas hänsyn till för att processen som helhet ska kunna lyckas. Ofta betonas lärandet och självständigheten mest, men då kan det bli på bekostnad av den sociala delen. Till exempel måste barnen lära sig att stänga av datorn, dra ur sladden och ta med alla saker på en rullvagn in till nästa sal när lektionen är slut. När det är klart har ofta klasskompisarna hunnit ut på rast och det blir svårt att hitta dem. Där blir det en avvägning för stödpersonen att hjälpa till ibland men inte alltid.

– Det kan också finnas saker som skolan kan göra för att underlätta, som att lägga in fler dubbeltimmar på schemat så att datorn inte måste flyttas varje rast. Här finns en stark dualitet i hur man ser på saken; är det barnet som ska anpassa sig bättre eller är det skolan som ska anpassas? Om man ser tekniken som lösning på alla problem kan både barnet och stödpersonen hamna i en svår sits. Med en större övergripande samordning skulle man kunna underlätta mycket, tror jag.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, komplexiteten i förmedlingen av de datortekniska hjälpmedlen. Det är en ytterst komplicerad process med många organisationer och personer inblandade, som har olika mål för sin inblandning och engagemang. Jag blev också väldigt fascinerad över stödpersonernas centrala roll och vilket oerhört jobb de lägger ner för att barnen ska kunna delta i undervisningen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Både skolpersonal, personal inom med rehabilitering och habilitering, och myndighetspersoner som arbetar med de här frågorna.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Det skulle vara roligt om avhandlingen kunde användas i utbildningar bland annat för lärare, stödpersoner och synpedagoger . Jag hoppas att den kan bidra till en diskussion om hur vi ser på skolans uppdrag att rikta sig till alla elever. Jag skulle också önska att lärarna blev ännu mer delaktiga i själva kunskapsförmedlingen till elever med grav synnedsättning. Istället för att barnet ska anpassa sig och kompensera för sin funktionsnedsättning, skulle jag vilja flytta fokus till att skolan som helhet tar ansvar för att förändra sitt undervisningssätt. En bättre samordning mellan instanserna skulle förenkla för både barnen och alla andra inblandade.